Ett steg i taget

Har sedan några år en svårbehandlad typ 2-diabetes. Det har varit en berg-och-dalbana med svajiga värden, trötthet och tuffa dagar. Men jag kämpar på – en dag i taget.

Jag hade aldrig tänkt att en diagnos skulle förändra livet så mycket. Men när jag för några år sedan fick veta att jag hade typ 2-diabetes, förändrades allt – både i kroppen och i huvudet.

Till en början förstod jag inte riktigt vad det innebar. Visst hade jag hört talas om diabetes, men det kändes ändå overkligt att det nu var jag som skulle leva med det. Och det var inte bara att ta ett piller och gå vidare. Det här är en sjukdom som påverkar varje dag, varje måltid, varje tanke om framtiden.

Värdena har gått upp och ner som en berg- och dalbana. Ena dagen ser det stabilt ut och man känner hopp. Nästa dag visar mätaren något helt annat, utan att man vet varför. Jag försökte göra allt rätt – äta enligt rekommendationerna, röra på mig, ta medicinen. Men ändå svängde det. Och det tär. Inte bara på kroppen, utan även mentalt.

Under en lång tid mådde jag dessutom riktigt dåligt av medicinen. Jag blev kräksjuk, illamående och svag. När magen vände sig ut och in kändes det omöjligt att ta tag i allt det där man borde göra: laga bra mat, ta promenader, ens kliva ur sängen.

Orken var – och är fortfarande ibland – som bortblåst. Jag som tidigare kunde hålla igång hela dagar märkte hur energin bara rann ur mig. Det kändes som att gå omkring i sirap. Att leva med typ 2-diabetes är som att alltid ha en osynlig tyngd på axlarna.

Men med tiden har det ändå blivit bättre. Jag har nu medicin som fungerar hyfsat bra för mig – Toujeo och Lispro. Det är långt ifrån perfekt, men det är en märkbar skillnad. Jag har fått tillbaka en del kontroll, och det gör det lite lättare att andas.

Och ändå – vad gör man?

Man kör vidare. Man tar en dag i taget. Vissa dagar är bättre, andra är rent ut sagt skit. Men jag försöker hitta det som funkar för mig. Jag har börjat lära mig att kroppen inte alltid lyder, men jag kan fortfarande göra val som hjälper mig framåt, även om det ibland är små steg.

Jag har också börjat förstå att jag inte är ensam. Det finns så många fler där ute som kämpar i det tysta, precis som jag. Och det ger styrka. Att veta att det är okej att känna sig trött, frustrerad, rädd – men att ändå fortsätta.

Typ 2-diabetes är inget man "fixar". Det är något man lär sig leva med. Och även om det ibland känns som att jag bara överlever, så gör jag det. Jag överlever. Och vissa dagar – när värdena ligger bättre, magen håller sig i schack och energin är lite högre – då känns det som att jag faktiskt lever också.

Så jag fortsätter. Med sprickor i fasaden, men med viljan kvar. En dag i taget.